Marianne

Ok så är han inte riktigt två men snart och alla symptomen på två års åldern har uppenbarat sig. Jag har alltid hävdat att mina barn är helt olika och varandras motsatser och det tycker jag i och för sig fortfarande men det finns faktiskt en punkt där de är väldigt lika. Precis innan jul lossnade pratet för våran lilla bebis, han som knappt sagt något över huvudtaget. Eller ja pratat har han ju men inga riktigt ord och väldigt lite som har varit begripligt men men han är ju ett två språks barn som fick ett nytt modersmål precis när hans första ord skulle komma så det må ju vara förlåtligt. Jag gick och la mig en kväll precis innan jul när de första orden hade börjat komma och insåg att det här har jag varit med om förut. Totalt slut och helt tom i huvudet. Någon hade pratat varje sekund från jag vaknade till jag gick och la mig(han pratar i sömnen också.) Fick en hel del flash backs från två år tidigare när det var en liten tjej som gick runt och pratade från morgon till kväll. det gör hon visserligen fortfarande också men inte riktigt på samma sätt.
Två års pratet är väldigt mysigt men också väldigt frustrerande av flera anledningar:
1) Pratet tar aldrig slut, det tjatras varje vaken minut och en hel del i sömnen
2) Allt måste uppreaps ungefär sju, åtta gånger för att vara säker på att mamma hänger med i resonemanget
3) För att vara helt säker så diskuterar vi de viktiga sakerna en gång i timmen(bara för att påminna mamma ifall hon har glömt)
4) När mamma inte hänger med så tittar vi henne rakt i ögonen och upprepar ordet tills hon förstår (även om det tar en halvtimme)

Till exempel:
"Paj"
"Ja det är paj"
"Paj, min paj, paj min"
"Ja lilla vännen du ska få paj idag och den är din"
"Paj min, min paj, paj.......paj min....mina paj, paj"
Att paj kunde vara en så otroligt god middag för en tvååring hade jag faktiskt inte insett förrän han pratade oavbrutet om paj i en vecka, han blir fortfarande lyrisk om vi serverar paj.(Köttfärspaj alltså inte någon efterrätt.)

Flera gånger dagligen springer han till fönstret för att titta på "mina bila" Utöver de andra som passerar ute på vägen som okså måste beskådas och rapporteras om. Det är även detta fönstret vi springer till för att kolla om pappa kommer, något man också måste försäkra sig om ett antal gånger om dagen.
"Pappa, mig, buss pappa mig. pappa buss mig. Mig pappa buss mig." Att säga ja och hålla med hjälper inte upprepningarna fortsätter ändå.
Han är även väldigt noga med att ingen för putta honom. "Dytta mig, sösse dytta mig,  mig dytta "
En annan konstig sak är att barnet självmant kommer och säger till när han behöver bajsa, så den senaste en och halv veckan har jag bara bytt två bajsblöjor. Ganska duktigt av en kille som inte ens har fyllt två och det var han själv som satte igång toalett träningen inte vi föräldrar.

Han är också helt besatt av mat, det är det första han säger när han har sovit. "Mat, mamma , mat, mat, mat mat mat" Jag hade ingen aning om att man kunde bli så hungrig av att sova. Hade han fått välja hade vi ätit minst en gång i timmen här hemma.

En helt underbar liten två åringen med busiga ögon, ett brett leende och med ett konstant flöde av oavbrutet prat från munnen. Det måste vara lugnet före stormen den här härliga tiden precis när de blir två och charmen och pratet är på oavbrutet. Fast det hade varit skönt med fem minuters tystnad ibland eller kanske om han bara hade upprepat allt fyra gånger istället för sju. Men med de ögonen och det leendet kan jag förlåta honom nästan vad som helst.