Marianne

Igår var det städdag igen. Jennifer började i vanlig ordning med att tjura över hur stökigt hennes rum var innan hon satte igång att städa. Efter en halvtimme hade jag fått nog och upplyste henne om att det går mycket fortare om man städar på en gång istället för att tjura först. Hon förklarade att hon var så trött och slut att det var helt omöjligt. 
Lite väl less på att hon jämt är trött och slut försökte jag förklara att även om man är sur och trött och allt känns fel så kan man bestämma sig för att vara glad. Man måste bara tvinga munnen att le och sen kommer hjärtat att bli glatt också efter en stund. Hon blev helt tyst och efter en stund hörde jag hur hon började städa där inne. Efter en stund kom hon ut i hallen
- Se mamma jag ler
- Så bra, det var trevligt visst känns det bättre nu
-Nej hjärtat är grått! 
Hon var lika sur som innan men hadde i alla fall tvingat sig själv att le. Lite senare kommer hon ut i hallen igen och deklarerar att "nu är hjärtat rött." Vilket jag tror ska tolkas som att hon var glad igen.  

I två dagar har det varit svårt att jobba på grund av dataproblem. Igår städade vi och flyttade runt på kartonger, något vi skulle ha gjort i flera år. Efter lunch blev jag kvar på jobbet för att få pluggat lite ostört. Det var superskönt och jag fick läst ganska mycket. Klockan fyra (1 timme för sent skulle det visa sig) bestämde jag mig för att åka och hämta barnen och åka hem för att ha lite tid med barnen och sen plugga mer när de sov. Efter fem minuter var det helt stopp på vägen, funderar på om jag ska vända och försöka hitta en annan väg men tänker att det ger sig säkert snart, det är trots allt rusningstid. Precis när jag bestämt mig för att vända bröjar det rulla på lite så jag låter bli. När det stannar av igen är jag ganska nära en liten väg där det går att köra runt för att sedan komma på samma väg lite längre fram. Bestämmer mig för att köra den v¨gen men efter 1 minut var det stopp även där. Till slut blir klockan halv fem, jag är lite kallsvettig med tanke på att dagis stänger klockan fem. På nyheterna meddelas att två lastbilar har krockat och vägen är helt blockerad i båda körriktningar, inser att den enda orsaken till att det började rulla lite var att ganska många bilar vände längre fram.
Lätt panikslagen inser jag att det som borde ha tagit 20 minuter kommer att ta en evighet. Försöker få tag i någon annan som kan hämta barnen i tid men de sitter antingen också fast i kön eller är inte hemma. Ringer dagis och berättar vad som hänt och att jag är på väg så snabbt jag kan. Vänder bilen och ger mig på en flera mils lång omväg för att komma hem. 
De andra vägarna är ju självklart också ganska trafikerade både med tanke på rusningstrafiken och olyckan. Det går saktare än vanligt men det går i alla fall framåt här, tjugo över fem är jag på dagis och kan hämta en gråtande Jennifer och en glad liten Rasmus som sitter kvar med några andra barn och två stackars dagisfröknar. 
Vi beswtämmer oss för att köpa pizza och choklad eftersom vi alla är ganska trötta och slut vid det laget, försöker desperat komma på en annan väg hem för att slippa sitta i kön hem, men kommer inte på någon. När vi tjugo minuter senare närmar oss hemma har de äntligen öppnat vägen igen och trafiken rullar sakta på.
Vägen var stängd i över två timmar, vilket skapade lätt kaos för ganska många. 

När vi kom hem uppenbarade sig en liten pojkängel hemma hos oss och medans jag försökte trösta en helt slut och gråtandes Jennifer och hänga upp barnens regnkläder, packades maten upp och stoppades in i skåp i köket och påsen rullades ihop och lades i sin låda. När jag lite förvirrad kommer in i köket står han där, min lilla ängel och har på helt eget initiativ städat undan bröd och påsar och pizzorna ligger klara på köksbänken.   

Igår lagade Jennifer middagen alldeles själv. Hon såg ganska paff ut när jag sa att jag inte orkade laga middag och undrade om inte hon kunde göra det istället. "Helt alene?" Hon hämtade upp maten från frysen, tog fram långpannan, sprayade med olja, klippte upp förpackningar, höll reda på tiden och dukade bordet. Det enda hon behövde hjälp med var att ta maten in och ur ugnen. Gissa om hon var stolt. När vi berömde den goda maten vid middagsbordet så fullkomligt lyste hon av stolthet över sina kulinariska kunskaper. Det blev de godaste korvarna med pommes frites som smakats på länge hemma hos oss:)

Detta är verkligen inte vår månad. Igår öppnade dagis igen och vi såg fram emot en problemfri vecka för att kunna ta igen allt jobb vi missade förra veckan men icke. Imorse vaknade både jag och Daniel av att Rasmus ligger och skriker att han har ont i magen. När vi precis har lyckats vakna till och försökt prata med honom så spyr han. Vi springer ut på toaletten med honom och försöker hjälpa honom samtidigt som vi klurar ut vem som kan avstå en dag till från jobbet och stanna hemma och torka spyor.
Jag lyckades dra det längsta strået och fick stanna hemma. Som tur är så spydde han inga fler gånger och det var nog inte magsjuka, så vi har ägnat dagen åt att slåss om vad han ska äta och hur mycket för att han inte ska spy igen och till att titta på barnfilm.

Jennifer gick på dagis men inte förrän hon hade gjort dagens lektion på sitt engelska upplägg. I fredags köpte vi en packe med dvd, cd, arbetsböcker, äventyrsböcker, ordkort och en musikcd till Jennifer så hon kan lära sig lite engelska. Hon blev helt salig och har nu gjort 5 av de drygt 45 lektionerna som finns. Hon har redan ringt både farmor och bestemor för att imponera med sina språkkunskaper. Flertalet av lektionerna har hon gjort flera gånger och hon är riktigt duktig. Hon låter som en liten Londonbo då det är riktigt brittisk engelska som talas.  Rasmus försöker hänga med så gott det går men sliter en del mer med uttalet.