Marianne

Tänk vad viktigt det är att vara glad och hur stor skillnad det kan vara att man tvingar sig själv att tänka positivt och fokusera på de bra sakerna som händer runt omkkring en.
För ett tag sen gjorde jag och barnen en överenskommelse att alla skulle försöka vara glada hela veckan. Ingen skulle vara sur och grinig och om någon var det så fick man påminna varandra. Det funkade!!! Barnen vände på en gång och blev mycket mer positiva och när munngiporna pekade neråt behövde de bara en påminnelse om överenskommelsen så log dem igen.
Av någon konstig anledning gick vi från detta, det försvann i det dagliga livet och alla måsten. Tänkte på det igen idag när jag läste en bok om glädje hur otroligt viktig glädjen är. Hur lyckligt lottade vi är som har Jesus, den eviga källan till äkta glädje, hur viktigt det är att fokusera rätt, att fokusera på allt som är bra, allt vi har fått. Måste nog ta en prat med barnen igen så vi alla kan skärpa oss lite, ändra fokus och få lite glädje in i huset och familjen igen. Tack Jesus för glädjen du ger varje dag!

Ni som har hängt med i den här bloggen ett tag kanske kommer ihåg att jag suckade över barnens våningssängar och hur omöjligt det är att lägga på rena lakan, ge godnattkramar, trösta gråtande barn på natten. Nu två år senare har jag i alla fall hittat lösningen på ett av problemen, istället för att själv hänga över kanten eller änn värre försöka krypa upp i sängen för att lyckas lägga på ett rent lakan så skickar jag upp en liten sexåring. Hon slår inte huvudet i taket, hon trillar inte ner från stegen och hon får faktiskt plats i sängen samtidigt som lakanet. Ok det är fortfarande inte militärsträckta lakan, men skillnaden mellan det jag kan få till och det hon lyckas med är helt enorm för att inte tala om tiden. Hon gör samma jobb på en tiondel av tiden och utan att bli svettig och slut.
Så nu slipper jag slå halvt ihjäl mig för att byta lakan i hennes säng:)

I tisdags åkte vi upp till Holu för att åka skidor och umgås med folk i ett par dagar. Barnen var jätteglada och pratade på medans vi åkte. Efter en liten stund säger Jennifer
-"Mamma si fra når vi kommer till andre land"
Full av skratt fick jag försöka förklara för en besviken unge att visst det kunde jag göra, men det skulle inte bli idag. Ål ligger i Hallingdal i Norge och vi skulle tyvärr inte passera några riksgränser för att komma dit.

På fredag var det dags att åka hem och fem minuter hemifrån blir Rasmus jätteglad och utbrister:
-"Nå er vi i Norge"
-"Det har vi värt hele tiden" försöker jag förklara varpå Jennifer lägger sig i:
-"Norge er så stort" (hon måttar med händerna)
-"Nej det er litt större en det"
-"Åja mamma, det er så svärt Rasmus!" (Jennifer sträcker sina armar så långt ut det går åt båda hållen)
-"Nej Jennifer, Norge er stort det får ikke plass mellom dine hender."
-"...(tystnad)... oj, er det så svärt?" Jennifer fick en liten chock och blev tyst för den här gången.

Barnen äter fil i mängder men yoghurt är inte lika vanligt, efter att ha fått yoghurt hemma hos några vänner förra veckan har barnen tjatat om yoghurt hela tiden. Förra veckan försvann den på två dagar och saknade har varit ganska stor sedan dess. Igår när vi skulle handla var Rasmus helt uppe i himlen, när vi satt oss i bilen sätter han i ett skrik och ropar:
-"yoghurt, här kommer vi"
Kanske måste ha honom på avvänjning snart:)