Marianne

Igår städade jag och omorganiserade i barnens rum och vardagsrummet. Efter att två hyllor har trillat ner från väggen finns det bara två kvar vilket gör att det givetvis fattas ganska mycket hyllplats. Efter att ha utnyttjade en del av den tomma hyllplatsen i vår hyllsektion i vardagsrummet fick vi tillslut en bra ordning, Jennfier var helt lyriskt över det städade dockhuset och all platsen för hennes dockgrejer och Rasmus återupptäckte sina verktyg och bankade hela kvällen igår och fortsatte i förmiddags. Jennifer har lekt med doktorhuset. Så nu ser det bra ut igen så länge vi inte köper dvd-spelare och behöver utrymmet men det får vi nog vänta lite med. Det var ignen ände på alla Jennfiers "oh", "ah" och "det er nydelig mamma".

Lite mer dramatsikt var det i onsdags, Rasmus sov och jag försökt städa lite nere. Jennfier satt uppe och läste. Helt lugnt i huset, riktigt skönt faktiskt men så bröt tystnaden ochlugnet av ett panikskrik och ner för trappen kommer Jennifer helt panikslagen. Den ena handen håller hon krampaktigt om handleden på den andra armen och på den andra handen är alla fingrarna helt spända rakt ut. När jag frågar vad är tittar hon på mig med skräck i blicken och utbrister "min finger er lös". På grund av hennes sinnesstämning och hur hon höll handen började försiktigt känna på fingrarna och fråga var det gjorde ont. Jag trodde att hon kanske hade ramlat och slagit ett finger ur led eller nåt, men icke med tårar rinnande ner för kinderna så visar hon mig ett litet jack mellan lillfingret och ringfingret. Hon hade skurit sig på ett papper mellan fingrarna och trodde nu helt på allvar att fingret höll på att lossna och trilla av. Jag kramade henne hört och försökte svälja undan den värsta skrattet innan jag kunde lugna henne och berätta att det var ett litet sår som man får när man skär sig på papper men att fingret inte skulle ramla av utan skulle sitta kvar helt tryggt på hennes hand.

Senare på kvällen hittade hon cykelreklamen och hon önska sig nu två cyklar till för hon behöver ha tre, det har alla stora jenter. Hon hittade även en åt Rasmus men han är "alt for liten" och måste vänta tills han blir fyra år.

Jennifer har börjat skylla det mesta på sin bror väl medveten om att vi kräver lite mer av henne eftersom hon är fyra år nu. Rasmus å andra sidan har inte riktigt fattat hur det hela går till än utan erkänner glatt allt som hans syster beskyller honom för. Jennifers nya barbies har fått lite extra blå kulspetspenna smink i ansiktet och hästen har blivit dekorerad med runda ringar över hela kroppen. Eftersom Rasmus inte klarar av att rita runda ringar än och barbiesarna bara hade färg i ansiktet (inget på kroppen eller kläderna) misstänkte jag och Daniel att det var Jennifer. Hon är den enda med de tekniskta färdigheterna för att klara av detta, men icke då Jennfier skyller på Rasmus och han erkänner högt och ljudligt. Nu har vi försökt tala om för Jennfier att vi vet att det är hon i två veckor och att det är bättre att tala sanning än att ljuga men icke då, hon vidhåller att det var Rasmus och han har ju redan erkännt.
Så i torsdag hörde vi dem nere i köket. Jennfier hade tagit fram mackor åt dem till frukost och de satt och åt. Efter lite konstiga ljud och lite småbråk gick Daniel ner för att se vad som stod på. Han möts av chokladsås överallt. På stolen båda barnen står på, på golvet, under gympaskorna som Jennifer har på sig, på vardagsrumsgolvet, i soffan, på köksbordet och inte minst på ungarnas pyjamasar, ansikten och i håret på båda barnen. Jennfier som står med chokladsås flaskan i handen blir lite orolig när Daniel kommer ner och frågar vad dem håller på med, så hon trycker flaskan i handen på Rasmus som blinkar lite förvånat och säger. "Det var Rasmus" Helt täckt av chokladsås är hon ju självklart återigen helt oskyldig till det som har utspelats.

Jennifer har äntligen fått sin nya säng och sover numera "högt uppe i taket."  Hon har glatt visat den och sen den lika spännande stegen som hör till för alla som varit här i påsk. Rasmus kvittrar glatt bredvid och visar sin säng "här une söse". De små fnittrande figurerna har lekt glatt sen i julas och har numera så roligt ihop att Jennifer inte alltid vill till parken längre för det är ju faktiskt roligt att vara hemma och leka med brorsan också. Han å andra sidan vill alltid följa med henne till parken så jag tror att somamren och hösten kommer att bli kul för de båda när de kan hänga ihop som ärtris hela dagarna.

Vi hade vår här ett tag och Jennfier siktade sommarens nära utbrott och har börjat tjata om ärmlösa klänningar, öppna sandaler, linnen och bara ben. Men i förrgår kom snön åter igen. Själv blev jag nästan lika glad som Jennifer över vårens utbrott och packade snabbt bort tjocka vantar och mössor och tog fram västar och vårjackor. Tji fick jag, nu när snön är tillbaka hade Jennfier behövt sina tjocka vattentäta vantar igen. Även om vi har fem centimeter snö så är det fem grader varmt och snön är riktigt blöt och klafsig till Rasmus stora förtjusning. Jennifer stackare fick gå till parken idag med fleece vantar så hon är nog riktigt våt när hon kommer hem. Jag skickade med flera par vantar så att hon skulle kunna byta men jag vet inte om det hjälpte.

Fick en chokladfontän i julklapp av syrran så den provade vi i lördags. (Bättre sent än aldrig) Jennfier som aldrig riktigt har förstått finessen med chokladfondue tyckte att det var jätteroligt. För första gången i sitt fyra åriga lilla liv doppade hon chokladen i fonduen och åt friskt. Tidigare har hon ätit frukten för sig och sen haft en lite skål med choklad bredvid som hon har ätit med sked. Rasmus förstod med en gång hur man skulle göra, han doppade frukten(eller hela handen) i fonduen, slickade av chokladen och började om. Det var choklad överallt men han var så lycklig och tyckte det var så roligt. Lite spännande var det ju förstås också att detta försig gick mitt i natten efter ett sent restaurang besök.