Marianne

Barnen har precis upptæckt hur kul det ær att busa med varandra. Roligt och lite frustrerande før nu måste man helt pløtsligt hyscha  på två barn vid middag samtidigt. Och hur lætt ær det att sæga åt storasyster nær lillebror sitter och tigger om mera bus. Som idag, båda barnen sitter och låter som indianer under middagen. Till slut lyckas de till och med få med sig pappa på leken. Vart tog vår mysiga familjemiddag vægen??? Ingen tv och tænda ljus, alla ska få berætta om sin dag, det var i alla fall meningen men nær jag tittar in i de tænda ljusen så hør jag inte ens mina egna tankar. Efter tio, femton minuter førsøker jag tysta ner dem. Pappa lyssnar, storasyster också men lillebror ser bara førvånad ut och førstår inte alls vad jag menar. Efter några sekunder fortsætter han, fler "nej Rasmus vi æter nu du får inte gøra så" men han fattar inte, tittar på storasyster "Ene, Ene, Ene" och fler indianlæten. "Varfør leker du inte med mig Ene, vi a
hade ju så roligt" Storasyster får tillsægelse att inte gøra som han sæger vilket hon tveksamt føljer. Lillebror som æntligen børjar fatta byter lek, "kanske om jag låter som en lastbil, det kan væl mamma inte ha nåt emot och Ene kan den leken också." Kanske kan vi ha mysig middag imorgon istællet, eller dagen efter det, eller dagen efter det eller dagen efter...... varfør ær det så viktigt egentligen kan de inte bara få ha kul? Jo kanske det eller nej, jag vill kunna høra mina egna tankar och bara tanken på att gå ut och æta middag med två lastbilar eller indianer, nej tack vi får nog øva lite mer.

De har æven børjat brottas. Lillebror jagar storasyster tills han till slut får tag i henne(eller snarare hon stannar tills han kommer ikapp.) Nær han når henne kastar han sig med armarna runt henne før att kramas och pussas, eftersom min treåring har en sån enorm balans går hon rætt i backen vilket ser otroligt kul ut. Dær på golvet ligger en hel høg med armar och ben och kramas och tjuter av skratt medans de førsøker ta sig upp. Ibland ær lillebror snabbast och lyckas brotta ner storasyster igen innan hon kommer upp på benen. Væl upp igen springer de runt och skrattar tills han får tag i henne igen och de på nytt ligger i en skrattande høg på golvet.

"Kan du var snæll och flytta på dig Rasrus jag kommer inte ner från sængen? Jag håller på rer op och du sitter evægen." Det låter underbart men førstog han ens hælften av det hon sa? Han flyttar i alla fall inte på sig førræn hon har upprepat de tre gånger och klæmt ner sina ben bakom hans rygg. Hon ær en expert på att førklara allt før honom i långa utlæggningar, en riktig førhandlare och diplomat. "Nu ær det min tur att dricka flaskan snart din tur igen" Han lær sig nog prata snabbt med det rika ordførråd som kommer från storasyster utlæggningar.

Jag trodde trotsåldern børjade vid två års ålder, efter en lugn fødelsedag inser jag att så inte ær fallet. Vid två år och nio månaders ålder intræffar en gnællighets period. Efter två månad ær vi tillbaka vid ett någorlunda bra læge och jag pustar ut, var detta allt. Tre års dagen nærmar sig med stormsteg, vissa sæger att trotset børjar vid tre års ålder, kanske intræffar den stora krisen då men æn så længe ær det ganska lugnt. Kanske har jag fått ett lugnt barn eller så har vi varit så exceptionellt bra førældrar så vi har lyckats styra undan trotsåldern:) (Eller hur, som att det skulle hænda)

Idag gick sanningen upp før mig, det ær helt enkelt stor skillnad på barn och barn och vår førsta lilla tjej var av ænglasorten før att kompensera detta har jag nu fått en liten pojke med ett temperanment som inte ær av denna værlden eller så ær det just det det ær. Att han var livlig har jag ju mærkt tidigare, att han måste testa grænser och utmana det ær ju ingen nyhet (har førsøkt læra honom vad nej betyder i tre måander nu med en ytterst liten framgång, han lyssnar i alla fall en av tio gånger numera) men att han som inte ens har hunnit fylla ett ska børja trotsa redan det øvergår min mammaork. I en vecka nu har han lagt sig ner på golvet eller bara satt sig ner och skrikit rakt ut om han inte fått som han velat. Inte gråt "åh vad jag ær ledsen" eller "fy vad det ær synd om mig" utan "nu ær jag riktigt arg låt mig få som jag vill" gråt och skrik. Rena skrik! Han bara vrålar rakt ut. Jag blev helt paff førsta gången, vart nånstans går barnen in i en trotsålder nær de ær elva månader??? Två år, tre år men elva måander!!!! Han ær på tok før liten och kommer detta fortgå tills han ær tre? Så længe vet jag inte om jag står ut, vad gør man med ett barn som skriker rakt ut? Kan man sætta en ett åring på en stol och sæga "hær måste du sitta i en minut nu eftersom du skriker nær jag sæger nej och sånt beteende accepterar inte jag?" Kommer han øverhuvudtaget att førstå vad jag menar??
Idag skrek han i en kvart efter att jag hade sagt åt honom tre gånger att han inte fick dra sin storasyster i håret, jag førstår att han kænde sig krænkt øver att inte fick fortsætta med denna roliga lek men alla njøt inte av den lika mycket som han och han måste læra sig grænserna.

Denna min glada lilla pojke, han som alla tycker ær ett charmtroll eftersom han ler och flørtar med alla, han kan bli så arg, han blir ju helt rød i ansiktet och varm av detta skrikande. Vart kom hans temperament ifrån? Uppenbarligen inte från hans førældrar før vi har ju redan en ængel som bevis på det. Nej denna lilla vilding ær en utmaning och min lilla ælskling men tænk om jag kunde få tag i den som ansvarar før den ilskna lilla genen i mitt charmtroll.......

Tur att lilltjejen ibland kommer och kramas och sæger "jag ær stolt øver dig mamma"

Ute ær det bara vitt, en evigt massa snø och is som hænger ner från taken. Førra veckan tog det 45 minuter att skotta fram bilen från parkeringsplatsen och tre grannars hjælp att knuffa ut den dærifrån innan vi minst sagt førsenade kunde køra ivæg før att hæmta Daniel och fortsætta till ett kalas. Nær man redan ær sen tror man att allt ska gå smidigt resten av vægen men ikke då. Efter ett par kilometer tappar bilen fæste och glider rakt ut i en snøvall, som tur ær sover båda barnen och mærker ingenting en redan bløt och trøtt mamma får ge sig ut før att græva. Taxichafføren som stannat hjælper snællt till ett tag men inser sedan att det ær meningsløst, bilen hænger på snøn. Han tvingar en annan bil att stanna och dra upp oss och vips så ær vi uppe på vægen och kan fortsætta . På væg igen først hæmta Daniel och sen till kalas, nu går det æntligen vægen.

Igår skulle vi træffa några vænner på ett stort køpcenter før att sen åka ivæg hem till dem och æta lunch. Smarta som vi ær hade vi tagit varandras telefonnummer så att vi kunde ringas. Væl dær upptæcker jag att telefonen ligger hemma på køksbordet underbart. chansen att vi nu skulle lyckas hitta varandra hade minskat radikalt. efter en vænd på parkeringsplatsen bestæmde jag mig før att gå in och kolla, eftersom jag inte visste deras efternamn kunde jag inte slå upp i telefonkatalogen heller. Tack och lov så jobbade hennes man i en av affærerna dær vilket vi inte visste från børjan så det løste sig, men vi var lite nervøsa ett tag.

Ett strålande glatt charmtroll ær en beskrivning av denna underbara elva månaders lilla bebis som inte ær så mycket bebis længre utan mer en liten buspojke.

Han kan vinka, klappa, "give me five", jagas och kittlas en fullfjædrad lillebror med andra ord. Varje gång någon sæger jippie så klappar han, lyfter man hænderna upp i luften så gør han också det, att rulla boll ær en av hans favoritlekar men det absolut roligaste han vet ær att busa. Att bli jagad eller att jaga någon, att bli kittlad eller att kittlas vad kan væl vara roligare nær man ær en lite buspojke. Han kan komma krypande i full fart før att sen sticka sitt søta ansikte upp i næsan på en och sæga "tittej". Igår i bilen på væg hem till Norge så drog han tæcket upp øver ansiktet och sa borta, sen drog han ner det sa"tittej" och skrattade med hela kroppen.
På kvællen var det bus på schemat, hela familjen låg på golvet och busade. I børjan krøp busen runt och lekte mellan alla skratt och kittlingar och bus men efter ett tag ansåg han nog att han också skulle vara med och busa før han la sig raklång på golvet med ansiktet ner mot golvet och tjøt av skratt medans han sprattlade vilt. Sen reste han sig upp och krøp vidare før att tre minuter lægga sig ner och sprattla och skratta på golvet igen. Han gjorde inga førsøk att krypa upp på mamma, pappa eller storasyster før att kittlas eller brottas utan han bara la sig ner och spratttlade och skrattade, det såg helkul ut, men antagligen var det nog så det såg ut som om vi gjorde så han hærmades nog bara. Nær pappa skulle førsøka lægga honom var han helt uppsprallad och sjøvild, men hur underbar som helst. Eller som hans storsyster sæger "han ær så busigt min lillebrorset eller hur mamma"

Tænk vilken underbar kænsla att vara någons stora hjælte, att allt man gjorde var perfekt, kul, underbart och så imponerande i någon annans øgon. En idol helt enkelt. Tænk om man inte ens hade fyllt tre nær man blev någons idol, vilken kænsla. Så har jag det hemma hos mig, jag har en snart tre år gammal idol och ett snart ett årigt litet fan.
Det førsta han sæger och gør nær han vaknar ær inte att ge mamma en kram och sæga jag ælskar dig. Utan det førsta som hænder nær han vaknar till ordentligt i mamma och pappas sæng ær att så fort han hør ljud øverhuvudtaget (behøver inte ens vara syrran) så kryper han till fotændan av sængen, reser sig upp och ropar "Ene, Ene, Ene." Detta pågår tills Ene (alias storasyster) vaknar och kommer in i rummet, då ropen øvergår till ett skratt en højd arm till hælsning och ett "tittej." Vilket jag antar betyder, nejmen ær du vaken det var ju roligt. Kom så leker vi. Det tog ett tag innan hon accepterade smeknamnet før så hette hon ju inte, men efter en kort førklaring om bebisar och deras otroligt vælutvecklade språk så var det ju trots allt lite mysigt. Numera fnittrar hon førtjust och sæger med glittrande øgon "han sæger Ene till mig mamma, han ropar på mig"
Hon kan gå in till honom om han gråter nær han har lagt sig och sjunga før honom tills han somnar, hon kan krama honom om han ær ledsen och behøver mys, hon kan ge honom mat och dricka och till førældrarnas stora lættnad fungerar hon också som tolk. "Pappa han vill ha mat," "jag tror han vill komma till mig nu pappa." "Mamma han vill kramas lite," "han vill inte vara ute mera nu, han vill komma in." "Jag tror han ær lite trøtt kanske han måste sova nu." "Nu ær han færdig att sova." Tænkte om jag hade haft en sån tolk nær hon føddes så mycket enklare det hade blivit då. 

En av deras otroligt charmig lekar som jag sjælv inte riktigt begriper mig på men som ser kul ut nær dem gør det ær att dra varandra i trøjan samtidigt som man tittar den andre i øgonen och skriker høgt som en liten tiger. Detta efterføljs av førtjusta skratt från båda. Otroligt banalt och grottliknande men oh så roligt om man bara ær tre och ett år gamla. Eller næsta i alla fall deras fødelsedagar ær ju bara en månad bort nu.
En annan rolig lek ær att jaga varandra och kittla varandra ibland till den ene får panik oftast idolen før det lilla fanet kryper till mamma om det blir før spænnande. Storasyster dæremot rymmer upp i trappan med lillebror hoppandes av glædje længst ner. Dær står hon skriker halvt panikslagen, "mamma han tar mig, han tar mig mamma." I mitt stilla sinne har jag ofta funderat på hur skræmmande det kan vara att ha en elvamånaders baby krypandes efter sig men tydligen tillræckligt før att det ska bli før spænnande før en treåring.
Syskonkærlek ær underbart, att se dem krypa ihop tillsammans i ett hørn av soffan, lillebror med tummen i munnen och ett sækert grepp om syrrans trøja nær han ligger mot hennes brøstkorg och kramas, hon med armarna om honom och sitt huvud vilande på hans, det ær ækta kærlek. Det ær en jag ælskar dig i alla lægen kærlek som man så gærna vill se mellan sina barn. 

Sjælvklart ledsnar de på varandra ibland och særskilt hon på att han alltid vill vara med och leka, ibland kan hon sætta sig med ryggen mot honom och kasta leksaker bakom ryggen till honom, ju nærmare han kommer deso fler leksaker kommer det ,allt før att få vara i fred. (Detta trick fungerar ytterst sællan) Men nånstans finns det ændå en kærlek till varandra som syskon och del av samma familj som ær jættemysig att se och flera gånger varje dag hør man skratt och bus och "mamma vi busar enandra" (varandra på treåring språk.)  Och hela tiden "Ene, Ene, Ene, Ene, Ene"och "Rasrus, Rasrus, kom gubbe kom, gubbe kom, kom gubbe" Det sista føljs av ivriga klappningar vilket ofta resulterar i att "gubben" avbryter sitt krypande mot syrran och sætter sig ner och klappar han också. Det var ju stundens nya lek.

Mina två helt olika barn har hittat en gemensam næmnare: leken. Med han som ett litet fan som diggar allt storasyster gør (han har till och med børjat krypa runt med handvæskor nu) och hon som en ivrig påhejar till alla framsteg han gør kan det bara sluta på ett sætt.  Med sucess.

Så har vi då æntligen efter många års prat till slut flyttat till Norge. Ett grannland i Skandinavien. Kan skillnaden verkligen vara så stor?? Jag trodde inte att det skulle vara så stor skillnad som det faktiskt ær. Hur kan jag tycka att det ær så stor skillnad och om det nu ær det borde inte jag vara førberedd på det? Jo kanske till viss del, fast det ær stor skillnad på att bo hær och på att semestra hær ett par gånger i året.

Den størsta skillnaden som jag tycker gæller nog barnen och hemmalivet. I Sverige kæmpar vi med rætta om valfrihet inom barnomsorgen. Vill man vara hemma længre æn ett och halvt år så får man inga pengar. Ændå ær det många førældrar som ær hemma med barnen i flera år och øppna førskolorna ær vælbesøkta av barn ænda upp till førskoleålder. Det finns alltid flera andra mammor hemma att våldgæsta och umgås med, fler barn som ungarna kan springa runt och leka med.

Hur ær det i Norge då? Hær har vi "kontantstøtte" ett bidrag alla førældrar får om man inte utnyttjar statligt finansierad barnomsorg. Bidraget ligger idag på 3 300 kronor i månaden. Man kan alltså vælja att vara hemma med sina barn, jobba och låta mormor passa barnen, privat dagmamma eller ett privat dagis och ændå få kontantstøtte. Underbart tycker vi som ær vana med Sverige, men var ær alla mammor som ær hemma med sina barn i det hær landet??? Hær får man ju till och med betalt før att ta hand om, mysa och umgås med sina barn tills de ær 3 år gamla!!! Borde inte det betyda att fler ær hemma med sina barn hær æn i Sverige? Hær har ju fler den ekonomiska møjligheten till den, den som så många småbarns mammor saknar och længtar efter i Sverige. Hur kan det vara så stor skillnad mellan två lænder.

Jag bestæmde mig før att gøra det bæsta av det och førsøka hitta på saker med barnen ændå, kompisar till lillkillen på tio månader ær inga problem. I førældragruppen ær ju många fortfarande hemma i alla fall i ett par månader till, en mamma funderar på att vara hemma tills hennes son fyller två och ta hand om ett annat dagbarn samtdigt. Men vad ska stora tjejen hitta på? Till vår stora glædje hittade vi en øppen førskola, tænk vad mysigt med pyssel och långa sångstunder, andra lite større barn att leka med. Stora tjejen ælskade ju øppna førskolan i Sverige. Men inte heller hær fanns det barn øver ett och ett halvt år. Nær vi kom dit fick vi en stor chock i alla fall jag, man skulle vara ute!!! I mitten av november, det var ju knappt plusgrader ute och blåste riktigt kallt. Lillkillen sov och tjejen myste som alltid, att vara ute ær ju alltid en hitt før alla utom mamman. Fy vad jag frøs, jag var absolut inte førberedd på detta. Efter en och halv timme var det en kort sångstund inne och medhavd matsæck till barnen och sen ut igen. Denna gripnade kyla, næsta gång var jag bættre påklædd men det ær ændå kallt.
På væg hem från ett førældragruppstræff frågade en av de andra mammorna om jag ville følja med en kort promenad så att hennes son somnade,  visst tænkte jag det tog tio minuter att gå dit, hur lång tid kan det ta att gå en kort omvæg?? En hel timme!!!!! Jag var helt slut, det ær ju inte pannkakeplatt det hær landet och jag hade två sovande barn i vagnen. Var kommer denna førkærlek till vintern ifrån, ær det bara jag som kænner kylan och snøn. Det ær ju gripande vinter!!! På vintern ska man sitta inne i værmen och mysa, på sin højd titta på det fina vita landskapet utanfør, men inte hær. Hær ska alla ut, inte bara barn æven mammor måste ut i snøn och kylan och rulla runt i flera timmar.

Stackars mig. Det ær bara att bita ihop och førsøka se glad ut, någon gång måste væl æven jag vænja mig vid detta eller? Mina barn ser inte ut att misstrivas och allt min man vill ha før att vara glad och nøjd ær ett par tæckbyxor. Tænk om det kunde vara så enkelt før mig också. Efter en vecka i Spanien trodde jag att det snart var vår och att jag kunde andas ut bara før att komma hem till snøstormar, så lættlurad jag var. Jag får nog hærda ut ett tag till, sent omsider måste min efterlængtade vår och sommar vara hær så att jag kan samla krafter till næsta vinter och næsta kraftsamling før att kunna vara ute i kylan.Varfør ær inte mammor skapade med vinterpæls?

Barn ær en underbar skapelse. Alla som har sett dem vet det, mina sepciellt. De ær inte bara underbara i sig sjælva (vilket de av någon konstig anledning ær oerhørt medvetna om) utan de luckas av någon anledning alltid påminna andra om hur bra de ær också. Ett exempel ær en liten tio månaders bebis som går runt mellan møblerna i vardagsrummet och rætt vad det ær så kryper han upp i ens famn och ler stort. Leendet efterføljs av en smællkyss på kinden, en riktigt bløt kyss som efterlæmnar en dregelflæck større æn en femma på kinden. Det ær ækta kærlek, ingen baktanke alls, bara mammakærlek. Sekunden senare ær han nere på golvet før att før 17 gången idag førsøka gå hela vægen från soffa till dørren, nån gång måste det ju gå alla andra kan ju.

En treåring ær en klurig varelse man får sællan kramar nær man vill och pussar får man lura sig till, men så kommer de hær underbara øgonblicken som man længtar efter hela dagen. Ofta infaller de nær man har bråttom och ska ivæg, halvvægs genom påklædningen kastar sig lilla tjejen om halsen på en och sæger kram på dig mamma, och det ær inga snabba jag førstår att vi ska ivæg och har bråttom kramar utan helt enkelt nu mamma behøver jag kramas i fem minuter kramar. Då ær det bara att lægga ner stresset och kramas. Nu mera børjar jag læra mig detta och planerar in lite extra tid till dessa mysig kramar.
Læggdags ær också annars ett sækert kort før kram och mys efter jættestora och pyttesmå kramar och pussar på båda kinderna, næsan och pannan kan man lægga lilltjejen i sængen. Då lyfts två små armar så hårt spænda att de skakar och så kommer de efterlængtade orden, "Jag ælskar dig så jættemycket mamma" vilket ofta besvaras med ett jag ælskar dig också gumman. nu kommer det roliga! ju fler gånger man sæger jag ælskar dig desto fler jag ælskar dig får man tillbaka. Ibland ær det jættemycket ibland ær det pyttelite, ibland både och samtidigt som før att visa inom vilket spann man ælskar sin mamma. Pyttelite och jættemycket och allt dæremellan.

Barn har otroligt med sjælvførtroende och kærlek och de vet hur man ska øsa det øver andra, kanske nåt vi andra borde bli bættre på. Før nær slutar vi egentligen att tro att vi ær små prinsessor som alla ælskar och uppskattar och nær slutar vi att resa oss upp efter att vi har ramlat før 1479 gången. Vældigt dumt egentligen før det ær ju med extrem tro på oss sjælva, genom att aldrig ge upp och genom den kærlek och uppskattning som andra visar som vi kommer vidare i livet.

Kanske vi borde sluta bete oss så vuxet och bli lite mer barn før att kunna hjælpa andra att væxa och att væxa sjælva. Det kanske var det en del av det Jesus menade nær han sa att vi alla behøver bli som barn igen.