Marianne

Lilla killen har blivit ett år och det ær ju sjælvklart dags før ett års kontroll. Væl dær kunde vi konstatera att han blivit 76 centimeter lång och væger 9,5 kilo. Ganska så normalt, ingen stor kille men inte jætteliten heller. Så till det roliga, den intet anande mamman och bebisen går in till lækaren till det vi tror ær en rutinkoll. Efter hælsokollen kommer så den ødesdigra frågan, "æter han sjælv?" Dum som jag var svarade jag saningsenligt att "nja, han æter ju mackor och pannkakor i bitar sjælv men inte så mycket annat" Sen fick jag førklarat før mig att detta då blir vår læxa tills næsta gång, alla barn måste næmligen læra sig att æta allt utom møjligtvis soppa sjælva innan de ær femton månader annars kommer de att få ætstørningar och detta kan fortgå helt tills de ær sjutton år. Eftersom jag har en treåring hemma så har jag ju kanske mærkt att det kan bli problem med maten før vilken mænniska tycker om att få en sked med mat tvingad upp i ansiktet. Det ær bara att sætta igång.
Lætt chockad øver denna grova generalisering och øverdrift berættade jag om det till de andra mammorna på førældragruppen ett par dagar senare och det visar sig att detta var något som fyra av oss hade fått høra den dagen. Mamma nummer fem hade bara svarat att "javisst æter han sjælv" utan någon nærmare førklaring om vad han åt sjælv. Det var alltså det vi skulle ha gjort allihopa och sista mamman i gruppen har ju fått ett hett tips om hur hon ska klara sig undan "læxor" till næsta kontroll.
Sjælv ær jag bara oerhørt tacksam att jag faktiskt har en treåring hemma som kan balansera upp uttalandet, visst kan hon vara kinkig i maten ganska ofta men ætstørningar nej det tror jag inte hon har. Tænk att ge Rasmus en tallrik med grøt och en sked och sæga "varsågod gubben æt sjælv", førstå hur det skulle se ut i vardagsrummet då nej nån måtta får det vara.

"Tante Milla det var stengt ute så vi kunde inte leka."
 "Va, var det stengt ute?"
"Ja de var huka, så vi kunde inte leka"
"Var de sjuka?"
"Ja frøken var huk så vi kunde inte leka med mina barnen. Vi måste gøra det en annan dag"
"Jaha , men Rasmus har du varit ute idag då eller var det stengt ute før dig också?"

Jennifer har blivit lovad att vi ska førsøka hitta en aprk som hon kan leka i ett apr dagar i veckan. Lite tid med andra barn borde minska tv tittande drastiskt, men tyværr var frøken sjuk førsta dagen vi skulle titta in och kolla om det fanns lediga platser så att Jennifer kunde børja. Till lilltjejens stora besvikelse att leka i lilla huset som fanns ute på gården dær var något hon verkligen ville gøra och att komma tillbaka en annan dag och leka sjælv medans mamma och Rasmus lekte eller handlade det var helt ok. Så nu væntar vi abra på att frøken ska bli frisk igen så får vi gøra ett nytt førsøk.

Feber och snor, snor och feber. Rasmus har varit sjuk i flera veckor nu. Varje gång det vænder så blir han sjuk igen ett par dagar senare, varken han eller mamman har sovit en hel natt på flera veckor. Varfør blir han sjuk hela tiden, visst han ær liten och mycket kænsligare men hans storasyster blev inte sjuk så hær mycket nær hon var liten så varfør blir han det? Imorgon ska vi til Sverige och jag har en snorig liten myspojke och en febrig grinig tjej det kan verkligen bli en intressant resa. De ær i alla fall lite bættre idag æn igår men de lever ju på næsspray och den paracet de lyckas tigga till sig. Vad ær det førresten med paracet som smakar så gott??? Varfør ær det bara barnmedicin som smakar så gott? Varfør tvingas vi vuxna blunda och tvinga i oss flytande medicin som smakar pest och pyton nær barn ælskar sin medicin? Finns det inte nån rættvisa i værlden? Eller ær det straffet før att vi inte lyckas hålla våra barn friska?

Ute rasar snøstormen och inne  finns det sjuka barn som dessutom har långtråkigt eftersom man blir en ispinne efter två sekunder ute pga blåsten och snøn som yr ner. Visst ville vi ha en riktig norsk vinter nu nær vi bor hær så att barnen skulle få se snø i alla fall nån gång i sitt liv, læra sig att åka skidor och bygga snøgrottor men det var ju inte meningen att vi skulle snøa in då kan man ju ændå inte uppleva snøn. Tur att vi i alla fall har ruschkana inne, det sysselsatte Jennifer och en av hennes kompisar i två timmar igår.

Nu måste jag gå till min lilla tjej som inleder varje mening idag med "men du mamma men du"