Marianne

Ute ær det bara vitt, en evigt massa snø och is som hænger ner från taken. Førra veckan tog det 45 minuter att skotta fram bilen från parkeringsplatsen och tre grannars hjælp att knuffa ut den dærifrån innan vi minst sagt førsenade kunde køra ivæg før att hæmta Daniel och fortsætta till ett kalas. Nær man redan ær sen tror man att allt ska gå smidigt resten av vægen men ikke då. Efter ett par kilometer tappar bilen fæste och glider rakt ut i en snøvall, som tur ær sover båda barnen och mærker ingenting en redan bløt och trøtt mamma får ge sig ut før att græva. Taxichafføren som stannat hjælper snællt till ett tag men inser sedan att det ær meningsløst, bilen hænger på snøn. Han tvingar en annan bil att stanna och dra upp oss och vips så ær vi uppe på vægen och kan fortsætta . På væg igen først hæmta Daniel och sen till kalas, nu går det æntligen vægen.

Igår skulle vi træffa några vænner på ett stort køpcenter før att sen åka ivæg hem till dem och æta lunch. Smarta som vi ær hade vi tagit varandras telefonnummer så att vi kunde ringas. Væl dær upptæcker jag att telefonen ligger hemma på køksbordet underbart. chansen att vi nu skulle lyckas hitta varandra hade minskat radikalt. efter en vænd på parkeringsplatsen bestæmde jag mig før att gå in och kolla, eftersom jag inte visste deras efternamn kunde jag inte slå upp i telefonkatalogen heller. Tack och lov så jobbade hennes man i en av affærerna dær vilket vi inte visste från børjan så det løste sig, men vi var lite nervøsa ett tag.