Marianne

Nu har vi alla varit sjuka i omgångar, nässpray, paracet och ibux har varit lika nödvändig som luft för oss alla. Detta har självklart medfört lite störda eller intetsägande är kanske mer korrekt sovvanor här i huset. Vi har i snart två veckor varit minst tre men oftast fyra i sovrummet vilket gjort att man varit lite lätt förvirrad när någon börjar ropa på natten, ingen är ju där de "ska" vara.
För en vecka sedan vaknade jag av att Jennifer ropade, "kan jag få lite hjälp?" Efter lite letande hittade jag henne på badrummet, hon satt på toaletten när hon hade börjat blöda näsblod. När jag kom in var det blod på golvet på pyjamasen och ner över hela munnen, stakkars lilla tjejen. Efter cirka tio minuter fick vi stopp på det.

Igår natt var det Rasmus tur att väcka oss. Han hadde redan kommit in till oss och låg och sov mellan oss. Helt plötsligt hör jag honom säga:
- "Min nese funker ikke"
- "Behöver du nässpray?"
- "Ja, nesa mi funker ikke"
Efter lite nässpray var näsan lagad och alla kunde somna om igen.