Marianne

Lilla killen har blivit ett år och det ær ju sjælvklart dags før ett års kontroll. Væl dær kunde vi konstatera att han blivit 76 centimeter lång och væger 9,5 kilo. Ganska så normalt, ingen stor kille men inte jætteliten heller. Så till det roliga, den intet anande mamman och bebisen går in till lækaren till det vi tror ær en rutinkoll. Efter hælsokollen kommer så den ødesdigra frågan, "æter han sjælv?" Dum som jag var svarade jag saningsenligt att "nja, han æter ju mackor och pannkakor i bitar sjælv men inte så mycket annat" Sen fick jag førklarat før mig att detta då blir vår læxa tills næsta gång, alla barn måste næmligen læra sig att æta allt utom møjligtvis soppa sjælva innan de ær femton månader annars kommer de att få ætstørningar och detta kan fortgå helt tills de ær sjutton år. Eftersom jag har en treåring hemma så har jag ju kanske mærkt att det kan bli problem med maten før vilken mænniska tycker om att få en sked med mat tvingad upp i ansiktet. Det ær bara att sætta igång.
Lætt chockad øver denna grova generalisering och øverdrift berættade jag om det till de andra mammorna på førældragruppen ett par dagar senare och det visar sig att detta var något som fyra av oss hade fått høra den dagen. Mamma nummer fem hade bara svarat att "javisst æter han sjælv" utan någon nærmare førklaring om vad han åt sjælv. Det var alltså det vi skulle ha gjort allihopa och sista mamman i gruppen har ju fått ett hett tips om hur hon ska klara sig undan "læxor" till næsta kontroll.
Sjælv ær jag bara oerhørt tacksam att jag faktiskt har en treåring hemma som kan balansera upp uttalandet, visst kan hon vara kinkig i maten ganska ofta men ætstørningar nej det tror jag inte hon har. Tænk att ge Rasmus en tallrik med grøt och en sked och sæga "varsågod gubben æt sjælv", førstå hur det skulle se ut i vardagsrummet då nej nån måtta får det vara.