Marianne

I två dagar har det varit svårt att jobba på grund av dataproblem. Igår städade vi och flyttade runt på kartonger, något vi skulle ha gjort i flera år. Efter lunch blev jag kvar på jobbet för att få pluggat lite ostört. Det var superskönt och jag fick läst ganska mycket. Klockan fyra (1 timme för sent skulle det visa sig) bestämde jag mig för att åka och hämta barnen och åka hem för att ha lite tid med barnen och sen plugga mer när de sov. Efter fem minuter var det helt stopp på vägen, funderar på om jag ska vända och försöka hitta en annan väg men tänker att det ger sig säkert snart, det är trots allt rusningstid. Precis när jag bestämt mig för att vända bröjar det rulla på lite så jag låter bli. När det stannar av igen är jag ganska nära en liten väg där det går att köra runt för att sedan komma på samma väg lite längre fram. Bestämmer mig för att köra den v¨gen men efter 1 minut var det stopp även där. Till slut blir klockan halv fem, jag är lite kallsvettig med tanke på att dagis stänger klockan fem. På nyheterna meddelas att två lastbilar har krockat och vägen är helt blockerad i båda körriktningar, inser att den enda orsaken till att det började rulla lite var att ganska många bilar vände längre fram.
Lätt panikslagen inser jag att det som borde ha tagit 20 minuter kommer att ta en evighet. Försöker få tag i någon annan som kan hämta barnen i tid men de sitter antingen också fast i kön eller är inte hemma. Ringer dagis och berättar vad som hänt och att jag är på väg så snabbt jag kan. Vänder bilen och ger mig på en flera mils lång omväg för att komma hem. 
De andra vägarna är ju självklart också ganska trafikerade både med tanke på rusningstrafiken och olyckan. Det går saktare än vanligt men det går i alla fall framåt här, tjugo över fem är jag på dagis och kan hämta en gråtande Jennifer och en glad liten Rasmus som sitter kvar med några andra barn och två stackars dagisfröknar. 
Vi beswtämmer oss för att köpa pizza och choklad eftersom vi alla är ganska trötta och slut vid det laget, försöker desperat komma på en annan väg hem för att slippa sitta i kön hem, men kommer inte på någon. När vi tjugo minuter senare närmar oss hemma har de äntligen öppnat vägen igen och trafiken rullar sakta på.
Vägen var stängd i över två timmar, vilket skapade lätt kaos för ganska många. 

När vi kom hem uppenbarade sig en liten pojkängel hemma hos oss och medans jag försökte trösta en helt slut och gråtandes Jennifer och hänga upp barnens regnkläder, packades maten upp och stoppades in i skåp i köket och påsen rullades ihop och lades i sin låda. När jag lite förvirrad kommer in i köket står han där, min lilla ängel och har på helt eget initiativ städat undan bröd och påsar och pizzorna ligger klara på köksbänken.