Marianne

Hur ska det gå med ett så litet barn i den stora världen. Han verkar så tuff på utsidan, men är egentligen ett så känsligt litet barn.
Han har alltid varit framåt och tidig för sin ålder, väldigt intensiv att umgås med, alltid i farten och alltid full av blåmärken men han gråter sällan för det. Han reser sig upp och går vidare, om och om igen gör han sakerna tills han får till det. Så söt med sina stora blå ögon och sitt ultrablonda hår, alltid nära till skratt och bus, skämt och upptåg. Men inne i kroppen bakom alltid bus och skratt finns en väldigt känslig liten kille. En kille som kryper upp i knät och ber om mys och kram, en liten kille som vill att mamma eller pappa ska ligga bredvid och kramas i sängen. En liten kille som kommer in i mamma och pappas säng klockan fem om morgonen för att "tosa mamma, pappa." En liten kille som gråter om någon "dyttar" han, en kille som med darr på underläppan kan älta om och om igen i två timmar att någon sagt "gå vekk" till honom. En kille som med sorg i ögonen berättar flera dagar efteråt att hans "nyne er ödelagt" och pappa "tok min nyne" när den hade gått sönder.
En liten, liten älskling som verkar så tuff men är så mjuk och sårbar på insidan. Hur ska jag kunna skydda dig från allt ont i världen? Hur ska du överleva kompisar svek och världens sorger när du är så liten och ömtålig. Önskar jag kunde hålla dig i mina armar jämt och skydda dig för evigt. Men hur kan man lära ett sånt skört litet barn att handskas med världen och stå på egna ben??